Krönika:När julen inte längre bär

2025-12-19

Det finns en särskild stillhet över Mälaröarna i december.

Den brukar bära. I år gör den inte det.

I stället speglar den något annat: en känsla av att hjulen redan har snurrat färdigt, att det sista har pressats ur ett system som inte längre ger något tillbaka. Inte vila. Inte framtid. Inte mening.

Jag tror inte att jag är ensam om att känna så.

Vi lever i en tid där mycket talar om trygghet, men där vardagen för många blivit allt mer osäker. För oss som verkar i kulturen har ramarna dragits åt så hårt att själva syret ibland tar slut. Det handlar inte om brist på vilja arbete, utan om strukturer som slutat bära människan bakom prestationen och brist på arbete.

Att stå mitt i livet och inse att ens arbete inte längre ger förutsättningar för ett värdigt liv är en omtumlande erfarenhet. För mig en personlig tragedi, ett tecken i tiden. När skillnaderna blir så stora att jämförelsen i sig känns absurd, då är det inte individen som brustit – då är det sammanhanget och systemet.

Julen förstärker allt detta. Förväntningen om gemenskap, förståelse och vila krockar med verkligheten. För vissa infinner sig inte julkänslan alls. Det inte finns något utrymme kvar att känna den i.

Det finns perioder i livet då man väljer att inte tala. Inte för att man saknar ord, utan för att man inte längre orkar förklara. Att leva i en struktur man vantrivs i, där livet mer liknar en uppoffring än ett val, sliter på något djupt mänskligt.

Jag vet att många just nu mår dåligt. Tyst. Samlat. Kontrollerat. Och kanske är det just därför det känns så ensamt. När de officiella vägarna inte längre bär, börjar man se sig om efter andra. Sponsorskap, partnerskap, privata initiativ – inte som genvägar, utan som försök att återta handlingskraft i ett system som stängt sina dörrar. Det är anpassning.

Framtidstro? Kanske. För vissa ligger den så långt in att den kräver dagar av kamp för att ens kunna anas. Ändå fortsätter ni vanliga människor att leva som om inget hänt. Optimism, envishet och överlevnad. Av en vägran att låta allt reduceras till uppgivenhet.

Jag ser inte julen som en högtid i år.

Jag ser den som en påminnelse om att något måste förändras. Om inte i kalendern, så i riktningen.

När ska man få börja leva?

Kanske är det just den frågan vi behöver våga ställa högt nu – utan skam, utan försköning för att kräva något annat.

God Helg

Victor von Schirach, Drottningholm