Krönika:Låt hjärtat va’ me’
Artisten Niklas Löfström
2025-12-17
Den här hösten har fått mig att reflektera mycket över sakernas tillstånd. Många gånger har jag varit tungsint kring hur världen står i brand, hur egoism och enskilda personers maktfullkomlighet präglat nyhetsflödet. Mina barn har blivit vuxna och bor på annan ort och det har också varit tungt att bära även om jag vet att det är i sin ordning, livets gång liksom. De börjar bygga sina egna liv och pappa är inte lika viktig för dem som tidigare.
Jag har trots detta mått osedvanligt bra just den här perioden. Orsaken till det är ett musikprojekt som jag har haft ynnesten att göra med min 23- åriga son. Vi har åkt runt till olika pensionärsföreningar i Stockholms län och underhållit med showen “100 år av svensk revy”. Den har inneburit sång till piano, uppmaning till allsång och en stor dos folkbildning och anekdoter kring vår svenska revyhistoria.
Jag är uppväxt med komikerna Hasse å Tage och det går nästan inte en dag utan att jag tänker på den fina duon och deras fatabur av humoristiska pärlor. Deras bolag Svenska ords produktioner sträckte sig över tre decennier och blev ett lika självklart som tryggt inslag i det som brukar kallas för det svenska folkhemmet. Det är en humor som inte räds de stora frågorna. Allt från det känsliga ämnet kring romernas situation i numret “Folkspillran” till kritik mot äldrevården i “Gamle man”, båda för övrigt från samma revy, Gula Hund på Chinateatern 1964.
Deras texter innehöll ofta en stor dos värme och medmänsklighet. Från min skivtallrik levererades sketcher från “88-öresrevyn” som fick publiken att kikna av skratt. Där satt jag i mitt pojkrum och fascinerades över att vuxna människor kunde skratta så hjärtligt åt detta. Den maniskt galna Hasse Alfredson som sätter Tage på plats i ”På jobbet”, ni vet den med Råååger Mååår. Hasse med sin ständiga svada och den långa sparringpartnern mittemot, lågmälda Tage Danielsson, plankett som Hasse kunde studsa mot.
Det fanns också en stor dos absurdism i deras produktioner, som i Picassos äventyr där de lyckades med konststycket att få ett tåg att köra på bredden. Kan det verkligen vara vuxna människor som hittar på så tramsiga saker? Gud vad befriande!
En hel del politik rymdes också: Som i monologen “Om sannolikhet”, ett inslag i kärnkraftsdebatten eller som i Monica Zetterlunds “Var blev ni av ljuva drömmar” där det levererades svidande kritik mot socialdemokratins svikna löften.
När jag och min son framträder med de här numren väcker vi känslor hos vår publik och jag glömmer aldrig vad en man sa när vi uppträdde på Kristinehovs malmgård i september; “Jag tror inte att ni förstår hur mycket det här betyder för oss”.
Ett av arrangemangen under hösten initierades av Mälaröarnas hemtjänst och det var ett projekt för att bryta oönskad isolering och ensamhet. Så fint av dem! Och tänk att vi kunde bidra med texter med värme och glädje från Hasse å Tage i det sammanhanget.
Forskning visar att goda handlingar eller att ge gåvor frigör dopamin och endorfiner. Vi människor får alltså en kick av att ge! Detta bidrar till ökad lycka och minskad stress.
Jag inser att det är de där ljusglimtarna i tillvaron som får mig att må bra. Saker som människor gör för varandra eller säger till varandra. Jag vet att det inte är raketforskning men tillräckligt viktigt för att påpeka varje dag. Förutom att jag gör shower med min son är jag också engagerad i Mälaröarnas riksteaterförening och vi ser fram emot att få erbjuda kommuninvånarna i Ekerö fina upplevelser inom scenkonst 2026. Jag är fast övertygad om att kultur får människor att må bra.
Det sägs ofta att vårt samhällsklimat är hårt och en dag blev jag vittne till just det. När en kamrat till mig gick igenom tunnelbanespärren vid Brommaplan utan problem hamnade den i ett läge som gjorde att nästa person inte kunde komma igenom. Av kvinnan som drabbades fick min kamrat en aggressiv kommentar i form av “skrattade du åt mig?”. Han bedyrade sin oskuld och ifrågasatte lugnt varför han skulle ha gjort det. Han får då av kvinnan en blick som var långt ifrån ursäktande.
Jag tycker att det säger ganska mycket om samtiden just nu. Är vi inte lite väl snabba med att ha taggarna utåt? Att snälltolka varandra skulle många kunna ta till sig och må bra av, eller som Hasse å Tage skulle ha sagt: “Ska man va rå och tarvlig, full och galen och helt kriminell? Nej, glad och trevlig, det är faktiskt vår modell”. Eller som rubriken till denna krönika lyder: “Låt hjärtat va´ me´, allt du gör beror på det”. Sonya Hedenbratt som sjöng den var med i några av Svenska ords revyer innan hon drog sig tillbaka till Göteborg och jazzscenen som hon saknade så mycket.
Ett riktigt kallt decemberregn gör mig sällskap under min cykelfärd hem efter avslutat arbete och väl där möts jag av en inskickad lapp på hallgolvet i min lägenhet. Texten lyder: ”Du som är ensam på julafton, kom och fira med oss i vår kvarterslokal”. För att citera ytterligare en Svenska ordproduktion aktuell just i dessa dagar: ”Det var ta mig fan det finaste jag har hört sen jag konfirmerade mig”
Niklas Löfström, Ekerö
Följ oss gärna på Facebook och Instagram så får du våra nyhetsuppdateringar direkt i ditt flöde.
Annons från Veteranpoolen
