Rafael Edholm fast för fortkörning på omtalade 40-sträckan
Ekeröbon, skådespelaren och regissören Rafael Edholm. Tidigare i våras släppte han också boken Svarta björn. Foto: Stefan Tell
2025-09-17
Den långa 40-sträckan på Ekerövägen, vid Drottningholms slott har varit föremål för diskussion bland många Mälaröbor. På tisdagsförmiddagen blev den återigen aktuell när skådespelaren, regissören och Ekeröbon Rafael Edholm, 59, stoppades av polis efter att ha kört 75 kilometer i timmen på sträckan.
Det var en civil polisbil som tog in Edholm efter fortkörningen, och återkallade hans körkort. Nu åtalas han för brott mot trafikförordningen, vilket Expressen var först med att rapportera.
I polisförhör uppger Edholm att han är väl bekant med vägen men att de ständiga byggnationerna gör situationen svår:
”Det pågår konstanta byggnationer som tar mycket tid. Hastigheten skyltas om titt som tätt”, ska han ha uppgett i förhör.
Rafael Edholm menar att han helt enkelt följde trafikrytmen och i ett mejl till Expressen ventilerar han sin frustration över händelsen.
Läs mejlet här:
Stoppad på Ekerö: En replik som ekar i de knutna nävarnas land
Den 16 september 2025 stoppades jag på en temporär 40-väg vid Drottningholms slott, Ekerö. Polisen mätte 75 km/h – fakta jag inte bestrider. Vägen är ett kaos: hastighetsgränser ändras veckovis, svarta sopsäckar hänger över skyltar som om vägbygget glömts. Som bilist tvingas man gissa, och jag, en småbarnspappa, föll i fällan.
Jag vädjade till rimlighet: fyra mil om dagen för att skjutsa barnen, 40 år bakom ratten, i stort sett prickfria. Konstapeln, låt oss kalla honom Johannes, sa: ”Alla är lika inför lagen.” Rätt. Han nämnde att vi är jämngamla, att han förstod frustrationen med Ekerös eviga byggkaos. Men sen: ”Du kan välja att bo på en annan plats på jorden.”
Ursäkta? Jag mötte hans blå ögon: ”Vänta, vad sa du nu?!” Som Loffe Carlsson hade sagt, han hade ”skitit i det blå skåpet”. Johannes visste att han klampat över gränsen – han fäktade med pennan, frustade och flydde till en dunge, medan kollegan Bertil tog över. Jag sa: ”The pen is mightier than the sword. Ni i uniform bär statens röst – era ord måste vara rättvisa.” Repliken skavde så att jag förlorade sömn.
Som när jag gjorde Hamid i ”Vingar av glas” första gången jag ”spelade en invandrarsvensk” kände jag undertrycket – en repris av fördomar från 80-talet, när jag snackade mig ur 20 skinheads vid Slussen: ”20 mot en får er att se korkade ut.”
Johannes står inför pension, kanske snart putsande på sin träbåt eller lekande med barnbarn. Jag vill inte ge honom en prick fem i tolv – men hans ord avslöjar ett undertryck som lurar i samhällets knutna nävar. Jag skippar anmälan för att kasta en pinne i debatten om stat vs. folk. Jag tar detta till domstol för systemet, inte honom. Vad säger ni – är detta rimligt, eller dags att skriva om samhällets manus?
