Krönika: Stora minnen i en liten julköttbulle
Susanna Stensdotter, skådespelare och fd ordförande för Mälaröarnas Riksteaterförening
2025-12-20
”Vad åt ni till middag idag?” En enkel fråga, ofta ställd för att bara helt enkelt kolla vad man ätit, eller för att fylla ut en tystnad.
Min väninna däremot, hon ställer frågan för att hon är genuint intresserad och för att mat talar till henne. För henne är mat intimt förknippat med känslor.
Härliga filmer vi människor ser och resor vi gör, mycket handlar om hur viktig maten är. Då handlar det ofta om lite mer exotiska länder, för där är ju maten så spännande! Men för en del är maten precis lika spännande här hemma. Det beror kanske på vilket förhållande man har till mat.
Min väninna vill veta om man la gurka på leverpastejen till frukosten, vilken sås man hade till middagsköttet, och om den var gjord av creme fraiche eller grädde. Inte för att hon vill veta receptet, utan för att hon vill kunna känna hur det smakar. Hon vill leva sig in i hur man har upplevt smakerna och om det förhöjde ens sinnen. När hon själv står i köket, och likadant var det med hennes mamma, smakar hon av maten på ett sätt som är mycket högljutt och hon visar tydligt om det blivit kärlek av det ännu eller inte. Mat är kärlek.
Min mormor älskade att ta sista sleven ur grytan och skyllde då ofta på att hon ansåg att man inte skulle låta ”maten förfaras”. Men jag kommer ihåg hur hon slöt ögonen när hon slukade de där sista mumsiga bitarna, och hur hon långsamt, långsamt drog ut sleven ur sin mun igen. Sedan ett stort och varmt leende. Det var inte sparsamhet som hon försökte få det till, det var den där vidunderliga kärleken till mat. Jag önskar min mormor fanns kvar hos mig så jag fick prata med henne om det, fråga hur hennes förhållande till mat egentligen var. Jag tror det liknade min väninnas, det var bara en gedigen lutheransk uppfostran som gjorde att hon dolde det.
Nu vankas det snart julbord hos många av oss. Hemma hos oss har våra barn genom åren mejslat ut vad de tycker ska vara på ett julbord, och gradvis, vartefter de blivit äldre har det också vidareutvecklats till nya smaker. Men köttbullarna lever kvar, de är ett måste! I många år försökte jag mig på att göra egna köttbullar, och man kan lugnt säga att jag blev en mästare på åtminstone en sak vad gäller köttbullar. Det var att få de alla i exakt samma form och storlek. De såg alla ut som mini-pannbiffar, och smakade även därefter. Jag fick erkänna mig besegrad och vi hade sedan i många år Felix delikatessköttbullar på julbordet. De var mycket goda, och jag kunde fira jul utan brutet självförtroende.
Så kom min väninna på besök, för bara några veckor sedan. Ni vet, min väninna som älskar mat, hon som älskar kärleken till mat. Vi kom att prata om julmat, och jag berättade om mina julpannbiffar. Så istället för att fika, som det var planerat, åkte vi och handlade ingredienser till julköttbullar. Min väninna propsade på att få lära ut sina handgrepp. Det blev mycket av allt, som sedan rördes ihop till en härligt doftande smet. Hon satt bredvid mig och instruerade, hennes ögon lyste eftersom vi lagade mat tillsammans och hon fick dessutom prata om det under tiden! Och ja, hon lärde mig att göra köttbullarna runda, allihop blev runda. Kanske genom ett stänk av julmagi.
Så kom jag ihåg en sak från när min mormor lagade köttbullar, hon sockrade försiktigt på ytan under stekningen. Sagt och gjort, det gjorde vi. De runda bollarna fick en vacker glansig yta där i stekpannan. Jag tog en köttbulle och provsmakade. Jag gled sakta ner på golvet. Jag grät. Min mormor blev levande igen, genom en köttbulle! Det smakade precis som hennes, och hon kändes så nära igen. Min älskade, älskade mormor!
Jag hoppas ni under helgerna unnar er någon mat som väcker minnen och kärlek till liv igen. Njut av den stunden, blunda och njut, precis som min väninna och min mormor.
Vid pennan, Susanna Stensdotter, Ekerö
Följ oss gärna på Facebook och Instagram så får du våra nyhetsuppdateringar direkt i ditt flöde.
Annons från Veteranpoolen
