Krönika: Om en liten dörr som oftare borde få stå på glänt

 

Cassandra på en av hennes favoritplatsen på Mälaröarna, Rosenhill. Foto: Kajsa Göranssson.

2025-12-22

Vi befinner oss i slutet av den mörkaste december sedan 1934. I stora delar av landet har solen knappt visat sig, och under de här genomgrå veckorna har jag slagit personligt rekord i att googla små pittoreska hus i Italien, Frankrike och Spanien – gärna med citrusträd, havsutsikt och ett pris som antyder att mäklaren råkat missa en nolla snarare än ett livslångt renoveringsobjekt.

Platser där ljuset är generöst och tiden, åtminstone i fantasin, rör sig långsammare.

2025 har mitt eget liv gjort motsatsen.
Det har rusat i gatlopp.
Så snabbt att jag, trots att jag springer nästan varje dag, inte hunnit med.

Och jag måste få säga det tidigt: mörkret på himlen är en sak, mörkret i världen en helt annan. Även om jag mer än gärna hade tagit ett sabbatsår från allt som involverar nyheter – krig, svält och jävligheter, har jag gång på gång, mer och mindre gråtande, tvingat mig själv att fortsätta se. För att inte titta bort och tappa förmågan att känna för dem jag delar planet med. För att inte bli hård i en tid som nästan kräver det.

När jag fick frågan om att skriva en krönika om vad jag tar med mig från året som gått slog det mig att förra årets text handlade om konsten att våga vila i väntan. I år har jag, komiskt nog, inte väntat alls. I stället har jag dundrat fram genom både jobb och privatliv: bokturné, litterära priser och en ny roll som redaktionschef. Ett år som på pappret ser ljust ut. Härligt rakt av.

Ändå har jag haft svårare än vanligt att faktiskt vara i det.

Jag har rest och levt, haft en hel sommar på båt med familjen, träffat vänner mer än under många småbarnsår – och borde sammantaget bara minnas allt det bra. Men ju snabbare jag rört mig genom året, desto tydligare har det blivit varför. Stillheten har känts hotfull, som om den gömmer en tomhet jag inte riktigt orkat ta in.

Den där som smyger sig in mellan varorna på kassabandet, svävar genom bussens mittgång och lägger sig som ett tunt skikt mellan människor som passerar varandra på gatan utan att möta varandras blickar.

Det har slagit mig, både en och trettiofem gånger, att jag och vi rör oss som om världen vore vår egen ensamma korridor. Som om alla andra bara var statister, utan egna universum under huden. Och lika många gånger har jag tänkt hur mycket mjukare det hade varit om vi gjorde den här upplevelsen till något gemensamt.

När jag arbetade med fackboken Lyckomanualen och fördjupade mig i Yales kurs The Science of Happiness and Wellbeing blev det tydligt hur små lyckans byggstenar egentligen är. Hur de oftast ryms i det vardagliga: lite rörelse här, några minuter i grönska där, lite extra omsorg i våra relationer – inte bara de nära, utan också de flyktiga. Och till och med hos de där statisterna i vårt liv som vi oftast bara passerar, men som vi kanske egentligen borde stanna upp och se, för att få ta del av allt som likt en bumerang kommer raka vägen tillbaka.

Ett hej till kassörskan.
Ett tack till busschauffören.
Ett telefonsamtal som var för längesen.
Ett sms som legat och väntat.
En blick som stannar en sekund extra.
Ett litet leende.
Ett, hur du nu vill få fram det: jag ser dig.

Och så, en helt vanlig dag, kom han hem från förskolan. Fem år gammal, med en ny bok. Fyra sidor lång, med vingliga bokstäver och ett enda ord på framsidan:

Kärlek

Min son berättade, med allvarlig ton, var kärleken kommer ifrån. Hur den bor bakom en liten dörr i hjärtat. En dörr man kan välja att öppna, så att kärleken släpps ut och kan fastna mellan människor.

Jag minns att något rörde sig genom kroppen när jag förstod att han hade rätt. Att svaret fanns där, bland bokstäver som ännu inte visste vad de var. Och så bestämde jag mig.

Att under den här mikroskopiskt korta stund jag befinner mig på jorden – denna blinkning av ljus mellan två oändligheter – vill jag inte leva med dörren stängd i hopp om att skydda mig själv. Jag kanske inte vågar leva med den helt öppen i den här hårda och mörka värld vi befinner oss i, men jag ska fan i mig göra mitt bästa för att, så ofta jag bara kan, hålla den på glänt.

Och det är vad jag tar med mig från året som snart gått.
För jag tror att det är där vi måste börja 2026: med tillräckligt många dörrar på glänt, så att kärleken får en chans att både ta sig in och hitta ut.

 Cassandra Brunstedt

Kärleksboken


Följ oss gärna på Facebook och Instagram så får du våra nyhetsuppdateringar direkt i ditt flöde.


Annons från Veteranpoolen

 
Nästa
Nästa

Krönika: Julbetraktelse